Livet här i Botswana skiljer sig mycket från det i hemma i Sverige. En del saker är dock precis desamma, kl 6 en söndag morgon klättrar vi upp på ett berg i Botswana som inte sägs vara särskilt turistigt. Vi möter en del folk på vägen men är i övrigt ensamma, väl uppe på toppen tänker vi oss att vi borde få va för oss själva och långt ifrån Sverige. Men vad stöter vi på? -Söl, could yu pleese take pictjöl? Jo 15 kinesiska utbytesstudenter som stolt sätter upp en vägskylt till Beijing precis som i Gävle…

Jag började idag diskutera fotboll med en medelklassens 60-årig afrikan som heter Kenneth, hans favoritlag Kamerun här i Afrika, Brasilien i världen och Arsenal inom klubbfotbollen. Som den naiva svensk jag är blev jag ganska förvånad att denna afrikanska gubbe hade full kolla på brittisk ligafotboll och drog igång det vanliga snacket: ”Arsenal spelar en mer rolig fotboll, visst Man U och Chelsea vinner matcher och har karaktäristiska spelare, men man måste göra det med underhållande spel”.

Jag får sedan höra varför Sydafrika inte lyckats internationellt och inte kommer göra det när de står som värdar för Fotbolls-VM nästa sommar, för Afrikanerna är det vinter, tro det eller ej finns en liten snörisk under VM i Sydafrika eftersom man följer FIFA:s standarder. Men det är inte vad som gör att det blir flopp värdlandet utan först och främst är det att de inte hunnit bygga upp ett tillräckligt starkt lag sedan den långa utestängningen från resten av världen under apartheid. Sedan spelar sydafrikanerna en alltför individuell fotboll, alla vill göra det på egen hand och visa upp sig för publiken och det kommer vi överens om att det är inget de når åttondel med.

/O

Möjligheterna till god (eller alls) internetuppkoppling är föga imponerande. Sitter i skrivandets stund på Afrikas största bibliotek lokaliserat på Universitet i Gaborone och kämpar med tålamodet inför en snorseg uppkoppling. Med tiden ska det anammas ett mer avspänt förhållningssätt inför "afrikan time".

Våran bovärd Mable har sitt kontor har på universitetområdet, hon är sjuksköterska, barnmorska samt besitter även någons lags chefstjänst på en vad vi menar vara motsvarigheten till en hälsocentral som återfinns inne på universitetsområdet. Nyligen blev vi introducerade för den stora skara kollegor Mabel arbetar med på "hälsocentralen" och vi båda fick förslaget eller kanske förfrågan om att faktskt gift bort sig här i Botswana. These swedish nuresstudents are singel... avslutar Mable presentationen av oss båda. Tåls att vidare fundera på då den enda manliga kollegans ålder inte riktigt möter mina krav. Hur som är Mabel en kvinna men mångårig yrkeserfarenhet samt ett stort personligt egagemnag på området för HIV/AIDS preventivt arbete. Det finns en stark "vi mot dom" tro bland kvinnorna här och för att ta sedan dit man kommer eller i alla fall till en börjar undvika att trampa folk på ömma tår "bondar" Emelie på ett flertal plan med kvinnorna här i Gaborone. Olof i sin roll som manlig sjuksköterska hamnar någonstans mittemellan.

Kvinnomisshandel och våltäkt upplevs vara vardag för många här och att en av Botswanas största organisationer heter WAR, women aginst rape talar om för oss attt detta är en kvinnlig kamp att föra till skillnad mot en samhällig kamp. Den samhälliga kampen här handlar om helt andra saker än att stärka kvinnans roll. Dock pratar Mable sig varm om hur WAR är en del av det preventiva arbetet som förs i kampen mot HIV/AIDS, men att få samhället att erkänna hur en stärkt kvinnoroll och en förändrad/förbättrad kvinnosyn på ngt sätt skulle bidra till att minskad spridning av HIV är lång i från etablerad hos befolkningen.

Häromdagen bjöd Mable in oss på klinken/hälsocentralen där hon jobbar. Behadlingsrum och sköljrum avlöste varandra och väggarna kläddes med affisher som alla ger oss en insyn i Botswanas flaskhals, problematiken med HIV/AIDS. En halvtaskig skrivbordlampa används vid gynekologiska undersökningar som genomförs på en brists utan höj och sänkbarfunktion och med svensk sjukvård som referensram står vi undrande inför hur en sådan undersköning genomförs med knappa förutsättningar. Men samtidigt menar vi att det är dags att inte låta våra ramar styra mötet med sjukvården här nere.

Vi funderar mycket över det vi möter och försöker väl adaptera oss till vår omgivning.

/E

Dumela

I fredags eftermiddag kom vi till flygplatsen i Botswana och välkomnades av vår Afrikamamma Marble. Efter 30 timmars resande och en svettig rundtur i Gaborone så kom vi till hennes vackra hus omgivet av mur, stängsel och den galna hunden Bull. Botswananerna verkar köra bil lite på chans och blir det trångt så tutar man lite extra bara, Mabel är mer lagd åt det försiktiga hållet vilket vi är tacksamma för. Bull är en ”street-dog” som omskolats till vakthund så vi har blivit ombedda att ha ögon i nacken, men idag matade vi den och då verkar Bull som för övrigt är en hona lite mer förstående mot de konstiga vita som just flyttat in. Marble har hundratals systrar, bröder och barn, när vi igår strosade runt på marknaden och skulle bli presenterade för en bekant så refererade Marble till oss som daughter and son. Det är lite ovant men väldigt välkommande, hur som helst igår fick vi möta en del av hennes familj med två alldeles underbara ungar som älskade att läsa en bok om Sverige tillsammans med Emelie. Pojken förklarade också för oss att om vi ville se lejon så skulle vi ta först leta reda på ett vapen, sedan gå nära järnvägen, sätta oss under en buske och sedan vänta. Vi får se om vi följer hans förslag eller om vi löser det på annat vis, men ”The big five” ska vi helt klart se. I morse klev vi upp halv 6 för att hinna före värmen upp på Botswana högsta topp som kallas the sleeping giant. Det tog ca 2 timmar att trötta ut två Botswanskor, ta sig till toppen, undvika babierna som slogs med en liten Jack Russel och ner igen till starten vid betonggruvan.

Nu är helgen snart slut och imorgon är det dags för att börja studien, hoppas vi hittar mer internet här till dess är våra mobilnummer här:

Emelie +26774087040

Olof      +26774087041