I helgen åkte vi Khutse Game reserve med Gustav, Maria och Lebule (vår värds dotter). Vi åkte med hopp om att få se lejon, giraffer, savann, öken, köra 4x4 och sova ut bland cheetahs och ormar. Under vår drygt 4 timmars bilresa från Gabs var vår största oro att vi inte skulle komma in på området eftersom vi glömt en förbetalning för entrance i naturreservatet.

Vi hade hyrt en pick-up som jag (O) och gustav körde, de andra åkte i en lånad jeep. Sista 10 milen var på en 15 meter bred grusväg där vi nästan var helt ensamma, bara att gasa J Vi mötte några vattenhinder, bara att lägga i fyrhjulsdriften och doppa nosen, jävligt gött! Väl framme vid gaten så hade vi fördel av en local och blev efter en stunds tjabblande med Gate-guardsen insläppta på safari-området. Glada i hågen började vi vårt spejande inne på Game:t, vi kör på smala skogsvägar mad väldigt högt gräs på sidorna då det just vart regnsäsong, jag har just hunnit tugga i mig mackan som jag tog vid gaten och så krockar vi med en stor jeep.

Omskakade men nöjda att vi båda kan gå ur bilen granskar vi skadorna och kommer överens med de vi krockade med att vi ska kalla på polis. Vi fick då erfara att vänta på polis ute i ödemarken i botswana är en tidsödande uppgift. Min största oro låg i hur vi skulle få tillbaks oss själva och vår krockade hyrbil till Gabs. Efter några timmar beslutade vi att ta sällskapet till gaten och insåg gladeligen att vår bil faktiskt rullade. Lite före sex på kvällen hade vi klarat av ”polisförhör och fyllt i alla papper och insett att vår hemfärd nog fick förflyttas till söndagen.

Vi slog upp tält inne i safariområdet och gjorde en eld för att hålla preadators borta och göra maten varm. Efter den omtumlande dagen så fick vi en förvånansvärt trevlig kväll runt elden och under den afrikanska stjärnhimlen som inte är av denna värld, oändligt med lyktor som vakade över oss. Lagom före sänggång fick vi extra fart in i tältet då vi började prata om alla ormar vi hört ska finnas i Khutse: mambor, tre sorters kobror osv… Tidigt nästa morgon klev vi upp och åkte ut på en safaritur i jeepen som fortfarande var okej jävligt mysig morgontur ut i savann och öken. Vi fick se massor av olika bockar, gaseller och sånt, ”sekreterar-fågeln” blev till slut gruppens favorit, en stor fågel i svart och vitt med spektakulära tofsar.

Runt lunch var de dags för hemfärd med den krockade bilen och vi var nog allihop väldans nervösa. Bilen gick fint och klarade utan skal på högersidan alla vattenhinder och körningen i sig gav en glädjekick. Vi blev omkörda av ett sällskap jeepar vars förare hade ännu starkare glädjekickar än jag… En halvtimme senare såg vi en Pajero krashad efter två voltar i en buske 15m från vägen. Emelie agerade snabbt för den skadade killen med änglavakt som hade hunnit ta sig ur bilen, han var väldigt förvirrad och hade rejäla nack och ryggsmärtor. Vi plockade med oss den skadade killen och en del av deras grejer till Lethlakeng (närmaste tätort) för deras klinik och polisstation. Idag gick allt snabbare och efter några timmar var vi påväg mot hem med vår nyfunne vän Toby och skjutsade honom till sjukhus när vi äntligen var tillbaks i Gabs.

När vi väl kom hem så är vi väldigt nöjda med helgen, att vi kommit hem och att vår värdmamma förberett ett underbart Botswanskt kvällsmål. Alla klarade sig helskinnade och enda orosmomentet är vad vi kommer få betala för bilen. Att Toby vill bjuda oss på middag senare i veckan ska bli väldigt trevligt.

Nu har vi just tryckt i oss en grym frukost på Mugg&Bean med stans bästa kaffe och ska börja veckans analysarbete före det rä dags för ny safari på fredag kväll. Bilder kommer på FB senare i veckan.

Kram på er!

TIA- This Is Africa

Vilka former, vart man än vänder sig välformade bröst och rumpor på unga som gamla, tjocka som smala. O om man skulle råka titta på ett par då stirrar det väldigt ofta tillbaks provocerande bröstvårtor, de är väl bara att vänja sig TIA. 

Ska göra sista intervjun i e.m de känns väldigt gött, dem senaste har varit väldigt givande o nu har vi timmar framför oss av transkribering :S

Igår va jag (O) på Ex-pad-soccer, vi spelade på en cricket-plan me belysning av varierande kvalité vilket gör markeringspelet svårare när man möter Botswaner i svarta tröjor... Hur som helst jävligt kul, o ja fick lära mig  att ormarna här i stan mest va "Brown snakes" o man behövde inte va så orolig dem gav en bara huvudvärk några dagar. Gustav har flyttat från Sweden House till en amerikansk kvinna i 35-årsåldern. Jag försöker övertyga honom att hon vill ha han som Toy-boy, men vi får se, hur som helst har deras hund blivit nersprejad av en Kobra ena dan o andra dan fick de till frukost jaga bort en kobra från terassen...Hoppas vi får se lite kobror till helgen när vi ska på camping-safari till Khutsehelgen!

Ja, precis som Olof skrivit gav besöket i byn en insyn i det afrika vi någonstans mer varit intresserad av att möta. Också för att djupare få en förståelse till varför preventionsarbete kanske mer når stadsbor och de som kan ta sig runt och till det bedrivna arbetet. Efter dagens intervju inser vi ändå någonstans att med "testingkit" i väskan förläggs arbetet även utåt byarna. Men det är helt klart att de bosatta i byarna endast når en bråkdel av det preventionsarbete som görs tillgänglig för "alla" om du tar dig till det. Halvgoda socioekonomiska förutsättningar stärker HIV prevetionens genomslagskraft. 

Idag lyser solen och gårdagens möte med byn och barnen görs sig påminnd för endast bråkdelar. För så fungerar vi, hjärtat får sig entörn och sedan stiger vardagen in och delar på uppmärksamheten.

Nu kommer Mable förbi. Slår sig ner med oss och tar sig en kopp kaffe latte. Ikväll går vi ut för att fira St Patrics Day, med gröna kläder och en god öl avslutas kvällen på ett Botswanskt hak. Dagen har bestått av intervju och 33 gradig värme. Så lite avkoppling och ljummen sommarkväll är most welcome. 

Kram

Solen skiner igenom molnen och bränner lite på armarna de är skönt, sitter ute o skriver. Sov inatt 14 timmar o mår ganska bra, men är less på min fluktuerande feber som gör sig påmind om nätterna. I lördags var vi iaf på en närliggande safaritur i Mokolodi Game Reserve. En aning tillrättalagt med skötare till elefanterna och rovdjuren (chetaah och hyenor) bakom galler. En härlig öppen, skumpig safaribuss med chans att komma ganska nära djuren. Med oss åkte också Mabel (hon vi bor hos) och Magdalena (lokala studenten som också hyr rum av Mabel). Magdalena är en skön 29-årig Botswan som pluggar epidemiologi på UB, men hon hade aldrig sett en elefant. Det gjorde mig väldigt förvånad, men det är mycket man förvånas över som inte är som man trott om ”Afrikaner”. Det är klart att Afrika är stort och har tusentals olika sidor men som Svenne har man helt klart en del föreställningar innan man åker. Dem jag har träffat på hittills är förvånansvärt lata och bekväma av sig, bilen körs överallt, vilket också nog hänger ihop med, som vår värdinna säger, ”att för de flesta är att ha en bil något nytt och spännande”, det blir som en statuspryl på mycket starkare vis än hemma. Men utöver detta många av de vi träffar på verkar ointresserade av naturen och tar sällan sig ut i naturen på samma vis som hemma i Sverige. Tillbaks till safarin, Mabel och Magdalena satt mellan oss på safaribänken o tjattrade som piff o puff på Setswana, de beklagade sig ständigt över att de var skumpigt och obekvämt, återigen så förvånas vi. Kudu-tjuren var helt klart det min favorit med ståtliga horn och mönster över rygg nästan som vita krigsmålningar, dom sägs kunna hoppa 2.30 meter rakt upp i luften, ett mål att se före jag lämnar Afrika. Jag blev lite besviken på Zebrorna, kanske att Madagascar-filmen fått upp mina förväntningar, trodde de skulle va fräckare, såg ut som en blyg trött häst med spektakulära mönster.

Igår fick vi se mer utav det ”Afrika” man förväntar sig, vi åkte på biltur ut på landet med Mabel o hälsade på några bönder. Vi körde typ en timme och för varje km blev de mer och mer obebott och fler åsnor, getter och kor delade vägen med oss. Sen när vägen nästan tog helt slut svängde vi in till en familj som bestod av två föräldrar två typ mormorrar och 6 döttrar, (jag kände med mannen). Vi slängde in familjen i vår dunder-jeep och åkte på rundtur i byn, där de flesta pratade Setswana och möjligtvis lite trevande Engelska. Hemma hos bönderna satt det oftast två gamla gubbar under ett träd och drack Shake-Shake, traditionell öl som serveras i mjölkförpackning och med fördel skakas för inmundigande. Överallt fanns det barn som springer runt och leker och fascineras över de vita människorna och hamnar mer än gärna på foto. Här är det långt ifrån det vi mött i stan de här är långt ifrån bekväma av sig och brukar jorden till synes utan några maskiner alls. Vi bestämmer oss för att komma tillbaks en hel helg eller så men lämnar för mörkret och får med oss färsk majs, vattenmelon och någon squashliknande frukt/grönsak.

 Nu är de sol och vi ska åka o tvätta bilen, kanske bada lite pool före en intervju ikväll.

 Förresten nu har emelie lagt upp nya bilder på FB där bland annat Kudu och kanske nån gubbe me shake-shake så småningom. Finns också som länk från min Fb-profil

En fuktig träbänk blir bra plats för mig att slå mig ner på, jag väntar på Olof. Det är mulet och har regnat i snart fyra dagar. Den fuktiga träbänken står utanför en barnavdelning på Prinsess Marina Hospital. Sjukhussalarnas stora fönster vetter ut mot min träbänk. Fönster står öppna för vädring och barnskriken inifrån överröstar mina tankar om att här vill jag verka. Utanför, nästintill mig hänger barnkläder på tork. Det är buskar och murar som agerar torkanordning och jag omgärdas av handdukar och tygblöjor. En liten pojke busar bakom gardinen. Leker tittut med mig och han är som barn är alltjämnt.

Prinsess Marina Hospital är ett stort sjukhus med flertalet specialiteter. Beylor heter en intilliggande pediatrisk klinik för AIDS-sjuka barn. Här genomförs en tredjedel av våra intervjuer. Kliniken ligger på PMH´s område men är en egen enhet med avstickare runt om i Africa. Den är inte privat men kontrasterna vad gäller synbar rikedom och därmed större resurser står sig uppenbara i mötet med den intilliggande pediatriska avdelningens nedslitning.

När vi öppnar dörren till Beylor AIDS-klinik för barn kliver vi rakt in i väntrummet. Mammor står, sitter och ligger med sina barn i famnen. Äldre barn inryms däremellan.  Jag tänker att trots goda resurser står vårdtyngden sig övermäktig, och dessa är endast en handfull. Det är trångt och dagen har precis börjat. Vi kliver förbi trängseln och blir visade en trappa upp. I dyra soffor i ett väntrum, inte någonstans likt det vi precis passerat, slår vi oss ner för att vänta på Ryan, barnläkare och tillika klinikchef. Han möter oss på ett amerikanskt inbjudande vis och på ett hjärtligt sätt välkomnar oss till kliniken. Efter ett samtal är fyra intervjuer ordnade. En företeelse vi inte direkt varit bortskämda med här i Gabs, då detta är långsamhetens förlovade land. Ryan visar oss till en sjuksköterska han tänkt ut och vi tar i hand på vänskapens vis. Intervjun går fint och därefter ordnar Ryan återigen i en handryckning ett läkarbesök för Olof som de senaste dagarna inte varit riktigt pigg, med febertoppar och diverse andra tropiska symtom. Allt går snabbt och djupt in i magen känns det somewhat politiskt inkorrekt med ett så snabbt omhändertagande då kön under oss nu tagit sig ut på gården. Men med viss oro för min resekamrat tar vi emot gräddfilen som erbjuds och ser kontakter som en obehaglig förutsättning. Efter provtagning inbjuds vi till ett cocktailparty vid tillfälle. Och allt känns oförskämt bra men på samma gång obehagligt surrealistiskt när vi mot bilen passerar barnavdelningen till vänster om de dyra sofforna.    

14/3 2009

Och det fortsätter vara mulet. Det är lördag och denna helg tog sig en ny riktning då Olof är allt för dålig för att campa i det vilda. Eller jag insisterade nog på säkerhet framför äventyr som alltför mycket utsätter Olof för onödig fara. Vi stannar hemma och tar en helg av transkribering och istället nöje på hemmaplan. Igår kväll var vi ut, åt god middag med nått glas vitt i goda nyfunna vänners lag och kvällen var god och fin. Idag åker på en överdagen safari med guidad tur. Inte för långt från säkerhet och utan övernattning så får vi smaka på lite villt utan allt för stora vågspel. Runt den 23 åker vi på lite semester här i Botswana. Runt fyra dagar upp till norra Botswana aka Kesani och lite äventyr. Fyrhjulingssafari, båttur och vic-falls för att nämna några av våra förhoppningar och önskemål.  Innan dess ska ytterligare fyra intervjuer avklaras och transkribering avklaras. En förhoppning är också att vi nästa helg ska kunna genomföra campingen som planerad denna vecka. Jag menar att detta helt står i relation till hur min resekamrat då mår.

Den 5 mars give ´n take a few days, åker vi till J-burg, kör över gränsen med bil och övernattar någon natt. Sedan planeras det med flyg ner till Cape för att fortsätta studier och aningens semester där.

Dumela.

Kram/ E   

African time- again. Återkom vid tvåtiden så ska vi se om era handlingar blivit tittade på. - Vi ska bara få tillgång till biblioteken för sjutton vill man ju bara vräka ur sig... men så är det här. Och vi återkommer snällt runt två-tiden. Vårt internetcafé fungerar bra under tiden. Synd är att det tar så fantastiskt lång tid bara för att ladda upp bilder här. Facebook få duga så länge.

Förra fredagens sena kväll och natt spenderades på ett av Botswanas sköna uteställen. Barliknande ställe med sköna människor och bra dansgolv. Där mötte vi upp fem andra Svenskar och tre Amerikaner. Bra mat, billiga drinkar och musik som inte skilljer sig nått från hemma. När Olof kommer tillbaka från baren med två drinkar och fyra shots och har betalat 80 svenska kronor förstår ni att natten blev blöt och lång. Hur som har utelivet provats på och vi var massa nöjda med fredagen. 

Bredvid mig planeras nu helgens camping i vildmarken så jag är inte vidare utförlig med mina ord.

4/3

Så till er som är avundsjuka på vår u-landsvistelse, här kommer lite perspektiv, jag är magsjuk och jagar spindlar å kackerlackor inne på toa där jag under ett dygn lite drygt bott. Olof har således fått bege sig ut på egen hand. Streetsmart som han är klarar han livet som solo alldeles förträffligt. Han har bokat in en dejt för oss på fredag, vem det är som bjudit ut oss vet han dessvärre inte men han lät trevlig på telefonen försäkrade en streetsmart Olof. Det finns en handfull Svenskar här som alla (tror jag) sökt upp oss och vill träffas. Det ska bli trevligt menar vi som snart inte får rum för intervjuer och uppsatsskrivande. Vi har konstaterat att vi är på ett ställe som är optimalt för vårt ärende i landet, (bortsätt från studien sett). Det finns så pass många svanskar att vi får tag på dessa, samtidigt så få att vi fortfarande är så pass unika i landet att den lokala befolkningen vill träffa oss, bjuda hem oss och lära känna oss på en för oss lagom nivå.

Vi leker apor i bur och blir tittade på, granskade i sömmarna och utstuderade.  Varje kväll dyker ytterligare en del av Mabel´s stora familj upp. För att hälsa, fråga vad vi tycker om landet och höra om Sverige. Standardiserade svar om att vi försäkrar att landet är underbart, att vi faktiskt gillar värmen och att Sverige har snö upp till knäna och minus 10 grader för tillfället medför en viss surrealistiskt upplevelse av att inte kunna smita undan och inte synas. Vi är synnerligen speciella i sammanhanget och att Mabel envisas med att mena att vi haft kontakt under två år och vi Äntligen kommit för att bo hos henne gör oss än mer speciella och eftertrackade. För vilka är dessa två sjuksköterskestuderande varav en faktiskt är man, vilket gör det hela än mer exotiskt. 

5/3

En ny dag i Botswana. Olof har sprungit sin morgonmarch som går av stapeln runt 6-tiden, dock inte varje morgon. Den här morgonen var en sådan för att sedan åka till vårt närliggande universitet. Jag stannar inne för att så smått få i mig mat och vidare skriva uppsats. 

En av Mabel’s alla maids här, (och dem är flertalet vilket ses som brukligt här och ett led i att den samhälliga strukturen ska fungera), en av kvinnorna hon syr kläder och nu har jag beställt efter mått en traditionell Botswansk kjol. Att ha maids (hemhjälp) är en regel snarare än ett undantag som det heter. Vi börjar vänja oss lite smått med att vakna varje morgon åt ljudet av knäskurande golvstäd. När jag en dag satt ute i trädgården dök två yngre män upp, som jag förstod det för att klippa lite buskar. Mable satt bredvid mig för att se på om de båda gjorde hennes kära trädgård rättvisa. Den ligger henne mycket varmt om hjärtat och hon har jobbat hårt för att få den som den är idag. Med att jobba hårt menas just att ha ett estetiskt sinneslag, att delegera korrekt och ge precisa direktiv sittandes på en pall. Men så är det här, det är ytterst lite man gör själv. Till närmast allt finns en arbetsför som tar hand om sakgörat, att tanka din bil, tvätta fönsterrutan, göra följeslag till toaletten på en restaurang eller klippa av ett par grenar på en mindre buske. Arbetslösheten är förhållandevis hög här men genom tänka på hur det kan ha sett ut utan denna till viss del fungerande samhälliga struktur förstår jag bättre hur man genom att ha anställda i sitt hem ändå bidrar till ordningen i Botswana. Denna förståelse gör det enklare att ge min tvätt till kvinnan i köket, eller att rent av acceptera uppkomsten av den vackra trädgården. Nu när jag varit hemma i två dagar har jag bondat med två av ”maidsen”, när en av de sökte upp mig för att beklaga sig att hon inte mådde bra. Hennes huvud gjorde förskräckligt ont och hon var orolig att det var hennes höga bp som orsakat detta. Hon åt ju ändå medicin för sitt höga blodtryck och nu ville hon ha råd. Jag menade att hon kan få två alvedon av mig och en våt trasa över pannan.  Hon hade en hög puls men med tanke på värmen och att hon hade ont var jag inte så orolig att detta inte var mer än spänning från allt syende och värmen. Jag beordrade vila under en halvtimme för att se om det släppte på alvedon, annars tar vid et vidare sa jag. Min söta botswanska patient var glad för omtanken, gjorde som jag sa och kom efter lite drygt en halvtimme upp för att mena att det nu kändes bättre. Hon kramade mig hårt och tackade djupast för all hjälp. Jag masserade hennes ömma axlar lite lätt där hon stod och hon föll i djupaste tacksamhet. Nu kunde hon fortsätta sitt syende.

Tydligen har det uppstått ett smärre problem med tillgången av biblioteket som vi tidigare suttit i. Att få passerbricka skulle av allt att döma inte vara det enklaste så framtiden får utvisa vart vi kommer att hålla hus rörande studierna. Tråkigt för vi var nöjda med den trådlösa internetuppkopplingen samt tillgången på tidskrifter och artiklar. Den snorsega uppkopplingen gör oss inte mkt, det är ngt vi får dras med här och vidare acceptera när man befinner sig i ett u-land.

8/3

En ny dag, en ny söndag. En ny morgon som startades 04.30 för bergsklättring och sedvanligt poolhäng med barnen i ”familjen”. Jag och Olof leker mamma, pappa, barn och försöker hålla sams bäst vi kan. Barnen är som barn är i allmänhet och med artig intensitet leker vi ”dress-up” och på sidan om bjuds det på ett glas vin till kvällen.

Mable är så pass gästvänlig att hon har förmågan att vilja visa oss precis allt och för alla, oavsett om det ligger i vårt intresse. Med stor uppskattning och tacksamhet kan det på samma gång bli riktigt tröttsamt. Nästa helg åker vi iväg på en två nätters camping i lite vildmark med en handfull svenskar vi funnit på. Kan vara skönt att komma i väg från intensitet och all välvilja, för ett tag inte vara gäst och faktiskt kunna smälta in för en stund.

Mable är fantastiskt snurrig och skönt glömsk, en stereotypisk konstnärs skäl med Botswanska rötter som redan i grunden gör att hon lever efter ”African time”. I går när vi var bortbjudna på ett 21 årskalas/fest menade Mable innan jag och Olof tog bilen bort till en närliggande galleria för att köpa någon present att vi kunde vara tillbaka till 12.30 ca. Efter att vi gjort vad vi skulle vände vi åter hem för att punktliga svenskar som vi ändå är vara tillbaka runt nyss nämnde tid. Klockan 15 kom vi iväg efter att Mable snurrat runt och letat grejer. Det är någonstans bra att man går upp den tiden man gör om mornarna, även om det ses som väl tidigt i mina ögon.  Så vi ändå hinner fylla dagarna med de göromål som ändå ses som nödvändiga för oss och studien. Nu har vi förstått detta lite sega sätt att föra dagen framåt och vi lägger upp dagarna som vi önskar att de ska se ut. Så ”det går bra nu”.