4/3

Så till er som är avundsjuka på vår u-landsvistelse, här kommer lite perspektiv, jag är magsjuk och jagar spindlar å kackerlackor inne på toa där jag under ett dygn lite drygt bott. Olof har således fått bege sig ut på egen hand. Streetsmart som han är klarar han livet som solo alldeles förträffligt. Han har bokat in en dejt för oss på fredag, vem det är som bjudit ut oss vet han dessvärre inte men han lät trevlig på telefonen försäkrade en streetsmart Olof. Det finns en handfull Svenskar här som alla (tror jag) sökt upp oss och vill träffas. Det ska bli trevligt menar vi som snart inte får rum för intervjuer och uppsatsskrivande. Vi har konstaterat att vi är på ett ställe som är optimalt för vårt ärende i landet, (bortsätt från studien sett). Det finns så pass många svanskar att vi får tag på dessa, samtidigt så få att vi fortfarande är så pass unika i landet att den lokala befolkningen vill träffa oss, bjuda hem oss och lära känna oss på en för oss lagom nivå.

Vi leker apor i bur och blir tittade på, granskade i sömmarna och utstuderade.  Varje kväll dyker ytterligare en del av Mabel´s stora familj upp. För att hälsa, fråga vad vi tycker om landet och höra om Sverige. Standardiserade svar om att vi försäkrar att landet är underbart, att vi faktiskt gillar värmen och att Sverige har snö upp till knäna och minus 10 grader för tillfället medför en viss surrealistiskt upplevelse av att inte kunna smita undan och inte synas. Vi är synnerligen speciella i sammanhanget och att Mabel envisas med att mena att vi haft kontakt under två år och vi Äntligen kommit för att bo hos henne gör oss än mer speciella och eftertrackade. För vilka är dessa två sjuksköterskestuderande varav en faktiskt är man, vilket gör det hela än mer exotiskt. 

5/3

En ny dag i Botswana. Olof har sprungit sin morgonmarch som går av stapeln runt 6-tiden, dock inte varje morgon. Den här morgonen var en sådan för att sedan åka till vårt närliggande universitet. Jag stannar inne för att så smått få i mig mat och vidare skriva uppsats. 

En av Mabel’s alla maids här, (och dem är flertalet vilket ses som brukligt här och ett led i att den samhälliga strukturen ska fungera), en av kvinnorna hon syr kläder och nu har jag beställt efter mått en traditionell Botswansk kjol. Att ha maids (hemhjälp) är en regel snarare än ett undantag som det heter. Vi börjar vänja oss lite smått med att vakna varje morgon åt ljudet av knäskurande golvstäd. När jag en dag satt ute i trädgården dök två yngre män upp, som jag förstod det för att klippa lite buskar. Mable satt bredvid mig för att se på om de båda gjorde hennes kära trädgård rättvisa. Den ligger henne mycket varmt om hjärtat och hon har jobbat hårt för att få den som den är idag. Med att jobba hårt menas just att ha ett estetiskt sinneslag, att delegera korrekt och ge precisa direktiv sittandes på en pall. Men så är det här, det är ytterst lite man gör själv. Till närmast allt finns en arbetsför som tar hand om sakgörat, att tanka din bil, tvätta fönsterrutan, göra följeslag till toaletten på en restaurang eller klippa av ett par grenar på en mindre buske. Arbetslösheten är förhållandevis hög här men genom tänka på hur det kan ha sett ut utan denna till viss del fungerande samhälliga struktur förstår jag bättre hur man genom att ha anställda i sitt hem ändå bidrar till ordningen i Botswana. Denna förståelse gör det enklare att ge min tvätt till kvinnan i köket, eller att rent av acceptera uppkomsten av den vackra trädgården. Nu när jag varit hemma i två dagar har jag bondat med två av ”maidsen”, när en av de sökte upp mig för att beklaga sig att hon inte mådde bra. Hennes huvud gjorde förskräckligt ont och hon var orolig att det var hennes höga bp som orsakat detta. Hon åt ju ändå medicin för sitt höga blodtryck och nu ville hon ha råd. Jag menade att hon kan få två alvedon av mig och en våt trasa över pannan.  Hon hade en hög puls men med tanke på värmen och att hon hade ont var jag inte så orolig att detta inte var mer än spänning från allt syende och värmen. Jag beordrade vila under en halvtimme för att se om det släppte på alvedon, annars tar vid et vidare sa jag. Min söta botswanska patient var glad för omtanken, gjorde som jag sa och kom efter lite drygt en halvtimme upp för att mena att det nu kändes bättre. Hon kramade mig hårt och tackade djupast för all hjälp. Jag masserade hennes ömma axlar lite lätt där hon stod och hon föll i djupaste tacksamhet. Nu kunde hon fortsätta sitt syende.

Tydligen har det uppstått ett smärre problem med tillgången av biblioteket som vi tidigare suttit i. Att få passerbricka skulle av allt att döma inte vara det enklaste så framtiden får utvisa vart vi kommer att hålla hus rörande studierna. Tråkigt för vi var nöjda med den trådlösa internetuppkopplingen samt tillgången på tidskrifter och artiklar. Den snorsega uppkopplingen gör oss inte mkt, det är ngt vi får dras med här och vidare acceptera när man befinner sig i ett u-land.

8/3

En ny dag, en ny söndag. En ny morgon som startades 04.30 för bergsklättring och sedvanligt poolhäng med barnen i ”familjen”. Jag och Olof leker mamma, pappa, barn och försöker hålla sams bäst vi kan. Barnen är som barn är i allmänhet och med artig intensitet leker vi ”dress-up” och på sidan om bjuds det på ett glas vin till kvällen.

Mable är så pass gästvänlig att hon har förmågan att vilja visa oss precis allt och för alla, oavsett om det ligger i vårt intresse. Med stor uppskattning och tacksamhet kan det på samma gång bli riktigt tröttsamt. Nästa helg åker vi iväg på en två nätters camping i lite vildmark med en handfull svenskar vi funnit på. Kan vara skönt att komma i väg från intensitet och all välvilja, för ett tag inte vara gäst och faktiskt kunna smälta in för en stund.

Mable är fantastiskt snurrig och skönt glömsk, en stereotypisk konstnärs skäl med Botswanska rötter som redan i grunden gör att hon lever efter ”African time”. I går när vi var bortbjudna på ett 21 årskalas/fest menade Mable innan jag och Olof tog bilen bort till en närliggande galleria för att köpa någon present att vi kunde vara tillbaka till 12.30 ca. Efter att vi gjort vad vi skulle vände vi åter hem för att punktliga svenskar som vi ändå är vara tillbaka runt nyss nämnde tid. Klockan 15 kom vi iväg efter att Mable snurrat runt och letat grejer. Det är någonstans bra att man går upp den tiden man gör om mornarna, även om det ses som väl tidigt i mina ögon.  Så vi ändå hinner fylla dagarna med de göromål som ändå ses som nödvändiga för oss och studien. Nu har vi förstått detta lite sega sätt att föra dagen framåt och vi lägger upp dagarna som vi önskar att de ska se ut. Så ”det går bra nu”.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

De går längre o längre mellan inläggen vilket inte innebär att nån behöver oroa sig snarare att vi har bättre saker att göra än att berätta om vad vi gjort. Nu är de bara en vecka kvar här i Kapstaden o de känns som att tiden bara flyger iväg. Vi...

I två dagar vari varit i Jo-berg, aka Johannesburg. Vi bodde med Mabels dotter som för oss då var den enda vi inte träffat i hennes stora familj. Dotterns (Kele) och hennes sambo överraskade oss väl med skönt sällskap som vi mer en gärna spenderar me...

Hej, de va typ 10 dagar o en sisådär 1200 bilder på Emelies kamera sen vi yttrade oss här, sist. Så vart ska jag (O) börja, förra arbetsveckan gick åt mest till att göra klart med intervjuerna och analyserna, nu har vi ”bara” sammanst...

I helgen åkte vi Khutse Game reserve med Gustav, Maria och Lebule (vår värds dotter). Vi åkte med hopp om att få se lejon, giraffer, savann, öken, köra 4x4 och sova ut bland cheetahs och ormar. Under vår drygt 4 timmars bilresa från Gabs var vår ...

TIA- This Is Africa Vilka former, vart man än vänder sig välformade bröst och rumpor på unga som gamla, tjocka som smala. O om man skulle råka titta på ett par då stirrar det väldigt ofta tillbaks provocerande bröstvårtor, de är väl bara att vänja si...