Hej, de va typ 10 dagar o en sisådär 1200 bilder på Emelies kamera sen vi yttrade oss här, sist. Så vart ska jag (O) börja, förra arbetsveckan gick åt mest till att göra klart med intervjuerna och analyserna, nu har vi ”bara” sammanställningen av uppsatsen kvar. Det firade vi med att åka norrut med nattåg i fredags, med oss hade vi Maria och Gustav och hopp om att inget skulle paja för oss på vägen, samt en vag förväntan om att få se några fler vildar ute i naturen. Efter nästan 24h resande på lokalt vis som Emelie berättar mer om sen kom vi fram till vår fantastiska Lodge vid Chobe river. I detta lilla hörn av världen möts: Botswana, Angola, Zambia, Namibia och Zimbabwe.

Det senare och närmare bestämt Victoriafallen åkte vi till på en dags-trip under söndan med vår personlige driver Michael. En väldigt trevlig pratglad local som gärna förfinade sanningen för att imponera på turisterna.. Zimbabwe har under mer än ett decennium drabbats av en ofattbar nedgradering under en mycket osympatisk herre som heter Mugabe. Hos människorna man möter här finns en desperation som jag aldrig tidigare stött på, situationen skär i en och ingen man pratar med verkar se något som ska bli bättre i det, det enda är: ”vi får se när Mugabe dör”. Han är ju 85 år så de borde inte dröja alltför länge, egentligen har han ju nyligen blivit ersatt, men det ska tydligen inte innebära någon reell skillnad. Ersättaren och hans fru hamnade förresten i en mystisk bilolycka 2 dagar efter han tillsattes som president, frun dog i ”olyckan”.

Lika hemska som den Zimbabwesiska situationen är lika mäktigt och fantastiskt är Victoriafallen. Man står på andra sidan i höjd (100m) med och upplever naturkraften, dånande och regn från alla håll (strålande solsken så det var stänk från vattenfallen). Det kommer aldrig gå att beskriva med ord och de var alldeles för blött för att ta bilder, men jag glömmer nog aldrig. Sen knatade vi ur den lilla lokala regnskogen som bildats av allt stänk i detta annars ganska torra landskap för att få en bättre vy från bron, bilder kommer på FB. Från bron kunde man göra ett av världens högsta bungy jump. Tyvärr hade vi taskig koll på priserna samt den Zimbabwesiska situationen som innebär att det varken finns några pengar att hämta ut i bankomaterna eller att VISA är brukligt. Vi åkte också till Victoria Falls Hotel som lever kvar som en bisarr kvarleva. Ett stort flådigt hotell med utsikt över fallen som byggdes i dåvarande Södra Rhodesia och tjänstgjorde som en lyxig oas för Britter med investeringsintressen i området.

Intrycken under dagen gjorde en ganska förvirrad men på hemvägen fick vi i solnedgången en fantastisk vy i skogen med den rödrosaorange Afrikanska himlen som bakgrund se en elefantfamilj korsa vägen och allt kändes åter fantastiskt bra.

Från vår lodge hade vi två safariturer med bil, och en båttur då vi hade flyt och hamnade på den lilla extrabåten som förde oss närmare krokodilerna och flodhästarna (uppmärksamma gärna ordvitsarna). Chobe game reserve är ett stort naturreservat med extremt rikt och varierande djurliv utan stängsel. Vi fick se det mesta och har som på ett djur prickat av The Big Five.

Nu är klockan 19.30 och Olof har dragit för att som brukligt är på onsdagar spela fotboll. Idag skulle tydligen en fransk (inom fotbollen) livsviktigt person dyka upp så jag skriver med spänning om att senare få höra hur en materialare från frankrikes landslag dykt upp för att kicka lite boll med pojkarna på Botswansk mark. Jaja… vi får se.  

O har väl beskrivit hur Vic-falls inte går att genom ord göra rättvisa. Men likt honom menar jag att upplevelsen att naturkrafter inte av denna värld, sent kommer att glömmas. Båtturen har även den en speciell plats i mitt hjärta då jag mötte mina kusiner girafferna. Solnedgångar som sätter hjärtat i gungning är mitt afrikanska livs levebröd.

De 24 timmar som Olof berättade kort om innehöll till en början nattåg från Gabs till Fanscictown. Med avgång 21.30 och ankomst 07.00 sov vi förvånansvärt gott på ett tåg som knappt höll ihop. Toabestyren var skönt äventyrliga när jag och Maria tillsammans balanserade ståendes över toaringen i en bläcksvart skrubb. Det fanns i alla fall en toasits och det tackar vi första klass, som för övrigt skiljde sig 20 kronor i pris från andra klass. I vår cupé snarkade vi kapp och väl framme i F var prioritet ett at finna på bussen som de kommande sex timmarna skulle skuffa oss till Kesane och lyxen. När vi förstod att vi skulle bli tvungna att vänta över två timmar lades fokus på att jaga frukost någonstans i en stad som ännu inte öppnat. Trevligt nyvakna och förvirrade som vi var fick ett litet fik att öppna tidigare. Halv mätta och halv belåtna begav vi os till bussen och klev på. Väntade en timma innan chauffören hittat på nycklarna och även fyllt bussen till bredden. Bredvid mig på ett smalt säte satt en lite tre år gammal Botswansk flicka. Modern satt bakom med en 10 månaders gamla son hon annars bär på ryggen på ett skönt smart afrikansk vis. En halvtimma in på den skumpiga resfärden föll det sig som så att flickan satte sig i mitt knä och ytterligare en kvart senare hade hon somnat i min famn. Och där i 35 gradig värme låg den lilla flickan och dreglande under djup avslappnad sömn. Det var trångt och det var svettigt och det är Afrika. Vägarna är grus täckta av det tunnaste lagret asfalt vilket har skapat genom tiderna stora gropar i hela vägarna så vår buss körde stora delar av de sex timmarna nere i diket näst intill. Vi kom fram väl svettiga och med irritationen liggandes utanpå orsakad av hunger och trötthet intog vi den underbaraste duschen en annan någonsin erfarit. Med nytändning intogs snart buffen som gav oss orgasmiskt kulinariska upplevelser och med impala, kodo samt krokodil på menyn byttes irritation ut mot extrem njutning och glädje över denna överdriva lyx. Med rum som smekmånadssviter och utsikt to die for levde vi gott. Olof har ovan berättat om mötet med Zimbabwe och kontrasterna upplevda var inte enkla att acceptera vill jag lova. Den första kvällen korkades en falska falskt bubbel upp och killarna avnjöt whisky och cigariller, allt detta i solnedgången som visade nya talanger. Småaporna hängde i trädet ovanför oss och allt kändes overkligt skönt. Tack SIDA.

I morgon ska vi ordna med lite finals och på fredag morgon tar vi bilen tillsammans med Mabel och åker över gränsen till Jo-berg. På söndag kommer vi till Cape och då ordas med nytt nummer för oss båda.

Take care over there.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

De går längre o längre mellan inläggen vilket inte innebär att nån behöver oroa sig snarare att vi har bättre saker att göra än att berätta om vad vi gjort. Nu är de bara en vecka kvar här i Kapstaden o de känns som att tiden bara flyger iväg. Vi...

I två dagar vari varit i Jo-berg, aka Johannesburg. Vi bodde med Mabels dotter som för oss då var den enda vi inte träffat i hennes stora familj. Dotterns (Kele) och hennes sambo överraskade oss väl med skönt sällskap som vi mer en gärna spenderar me...

I helgen åkte vi Khutse Game reserve med Gustav, Maria och Lebule (vår värds dotter). Vi åkte med hopp om att få se lejon, giraffer, savann, öken, köra 4x4 och sova ut bland cheetahs och ormar. Under vår drygt 4 timmars bilresa från Gabs var vår ...

TIA- This Is Africa Vilka former, vart man än vänder sig välformade bröst och rumpor på unga som gamla, tjocka som smala. O om man skulle råka titta på ett par då stirrar det väldigt ofta tillbaks provocerande bröstvårtor, de är väl bara att vänja si...

Ja, precis som Olof skrivit gav besöket i byn en insyn i det afrika vi någonstans mer varit intresserad av att möta. Också för att djupare få en förståelse till varför preventionsarbete kanske mer når stadsbor och de som kan ta sig runt och till det ...