African time- again. Återkom vid tvåtiden så ska vi se om era handlingar blivit tittade på. - Vi ska bara få tillgång till biblioteken för sjutton vill man ju bara vräka ur sig... men så är det här. Och vi återkommer snällt runt två-tiden. Vårt internetcafé fungerar bra under tiden. Synd är att det tar så fantastiskt lång tid bara för att ladda upp bilder här. Facebook få duga så länge.

Förra fredagens sena kväll och natt spenderades på ett av Botswanas sköna uteställen. Barliknande ställe med sköna människor och bra dansgolv. Där mötte vi upp fem andra Svenskar och tre Amerikaner. Bra mat, billiga drinkar och musik som inte skilljer sig nått från hemma. När Olof kommer tillbaka från baren med två drinkar och fyra shots och har betalat 80 svenska kronor förstår ni att natten blev blöt och lång. Hur som har utelivet provats på och vi var massa nöjda med fredagen. 

Bredvid mig planeras nu helgens camping i vildmarken så jag är inte vidare utförlig med mina ord.

4/3

Så till er som är avundsjuka på vår u-landsvistelse, här kommer lite perspektiv, jag är magsjuk och jagar spindlar å kackerlackor inne på toa där jag under ett dygn lite drygt bott. Olof har således fått bege sig ut på egen hand. Streetsmart som han är klarar han livet som solo alldeles förträffligt. Han har bokat in en dejt för oss på fredag, vem det är som bjudit ut oss vet han dessvärre inte men han lät trevlig på telefonen försäkrade en streetsmart Olof. Det finns en handfull Svenskar här som alla (tror jag) sökt upp oss och vill träffas. Det ska bli trevligt menar vi som snart inte får rum för intervjuer och uppsatsskrivande. Vi har konstaterat att vi är på ett ställe som är optimalt för vårt ärende i landet, (bortsätt från studien sett). Det finns så pass många svanskar att vi får tag på dessa, samtidigt så få att vi fortfarande är så pass unika i landet att den lokala befolkningen vill träffa oss, bjuda hem oss och lära känna oss på en för oss lagom nivå.

Vi leker apor i bur och blir tittade på, granskade i sömmarna och utstuderade.  Varje kväll dyker ytterligare en del av Mabel´s stora familj upp. För att hälsa, fråga vad vi tycker om landet och höra om Sverige. Standardiserade svar om att vi försäkrar att landet är underbart, att vi faktiskt gillar värmen och att Sverige har snö upp till knäna och minus 10 grader för tillfället medför en viss surrealistiskt upplevelse av att inte kunna smita undan och inte synas. Vi är synnerligen speciella i sammanhanget och att Mabel envisas med att mena att vi haft kontakt under två år och vi Äntligen kommit för att bo hos henne gör oss än mer speciella och eftertrackade. För vilka är dessa två sjuksköterskestuderande varav en faktiskt är man, vilket gör det hela än mer exotiskt. 

5/3

En ny dag i Botswana. Olof har sprungit sin morgonmarch som går av stapeln runt 6-tiden, dock inte varje morgon. Den här morgonen var en sådan för att sedan åka till vårt närliggande universitet. Jag stannar inne för att så smått få i mig mat och vidare skriva uppsats. 

En av Mabel’s alla maids här, (och dem är flertalet vilket ses som brukligt här och ett led i att den samhälliga strukturen ska fungera), en av kvinnorna hon syr kläder och nu har jag beställt efter mått en traditionell Botswansk kjol. Att ha maids (hemhjälp) är en regel snarare än ett undantag som det heter. Vi börjar vänja oss lite smått med att vakna varje morgon åt ljudet av knäskurande golvstäd. När jag en dag satt ute i trädgården dök två yngre män upp, som jag förstod det för att klippa lite buskar. Mable satt bredvid mig för att se på om de båda gjorde hennes kära trädgård rättvisa. Den ligger henne mycket varmt om hjärtat och hon har jobbat hårt för att få den som den är idag. Med att jobba hårt menas just att ha ett estetiskt sinneslag, att delegera korrekt och ge precisa direktiv sittandes på en pall. Men så är det här, det är ytterst lite man gör själv. Till närmast allt finns en arbetsför som tar hand om sakgörat, att tanka din bil, tvätta fönsterrutan, göra följeslag till toaletten på en restaurang eller klippa av ett par grenar på en mindre buske. Arbetslösheten är förhållandevis hög här men genom tänka på hur det kan ha sett ut utan denna till viss del fungerande samhälliga struktur förstår jag bättre hur man genom att ha anställda i sitt hem ändå bidrar till ordningen i Botswana. Denna förståelse gör det enklare att ge min tvätt till kvinnan i köket, eller att rent av acceptera uppkomsten av den vackra trädgården. Nu när jag varit hemma i två dagar har jag bondat med två av ”maidsen”, när en av de sökte upp mig för att beklaga sig att hon inte mådde bra. Hennes huvud gjorde förskräckligt ont och hon var orolig att det var hennes höga bp som orsakat detta. Hon åt ju ändå medicin för sitt höga blodtryck och nu ville hon ha råd. Jag menade att hon kan få två alvedon av mig och en våt trasa över pannan.  Hon hade en hög puls men med tanke på värmen och att hon hade ont var jag inte så orolig att detta inte var mer än spänning från allt syende och värmen. Jag beordrade vila under en halvtimme för att se om det släppte på alvedon, annars tar vid et vidare sa jag. Min söta botswanska patient var glad för omtanken, gjorde som jag sa och kom efter lite drygt en halvtimme upp för att mena att det nu kändes bättre. Hon kramade mig hårt och tackade djupast för all hjälp. Jag masserade hennes ömma axlar lite lätt där hon stod och hon föll i djupaste tacksamhet. Nu kunde hon fortsätta sitt syende.

Tydligen har det uppstått ett smärre problem med tillgången av biblioteket som vi tidigare suttit i. Att få passerbricka skulle av allt att döma inte vara det enklaste så framtiden får utvisa vart vi kommer att hålla hus rörande studierna. Tråkigt för vi var nöjda med den trådlösa internetuppkopplingen samt tillgången på tidskrifter och artiklar. Den snorsega uppkopplingen gör oss inte mkt, det är ngt vi får dras med här och vidare acceptera när man befinner sig i ett u-land.

8/3

En ny dag, en ny söndag. En ny morgon som startades 04.30 för bergsklättring och sedvanligt poolhäng med barnen i ”familjen”. Jag och Olof leker mamma, pappa, barn och försöker hålla sams bäst vi kan. Barnen är som barn är i allmänhet och med artig intensitet leker vi ”dress-up” och på sidan om bjuds det på ett glas vin till kvällen.

Mable är så pass gästvänlig att hon har förmågan att vilja visa oss precis allt och för alla, oavsett om det ligger i vårt intresse. Med stor uppskattning och tacksamhet kan det på samma gång bli riktigt tröttsamt. Nästa helg åker vi iväg på en två nätters camping i lite vildmark med en handfull svenskar vi funnit på. Kan vara skönt att komma i väg från intensitet och all välvilja, för ett tag inte vara gäst och faktiskt kunna smälta in för en stund.

Mable är fantastiskt snurrig och skönt glömsk, en stereotypisk konstnärs skäl med Botswanska rötter som redan i grunden gör att hon lever efter ”African time”. I går när vi var bortbjudna på ett 21 årskalas/fest menade Mable innan jag och Olof tog bilen bort till en närliggande galleria för att köpa någon present att vi kunde vara tillbaka till 12.30 ca. Efter att vi gjort vad vi skulle vände vi åter hem för att punktliga svenskar som vi ändå är vara tillbaka runt nyss nämnde tid. Klockan 15 kom vi iväg efter att Mable snurrat runt och letat grejer. Det är någonstans bra att man går upp den tiden man gör om mornarna, även om det ses som väl tidigt i mina ögon.  Så vi ändå hinner fylla dagarna med de göromål som ändå ses som nödvändiga för oss och studien. Nu har vi förstått detta lite sega sätt att föra dagen framåt och vi lägger upp dagarna som vi önskar att de ska se ut. Så ”det går bra nu”.

Livet här i Botswana skiljer sig mycket från det i hemma i Sverige. En del saker är dock precis desamma, kl 6 en söndag morgon klättrar vi upp på ett berg i Botswana som inte sägs vara särskilt turistigt. Vi möter en del folk på vägen men är i övrigt ensamma, väl uppe på toppen tänker vi oss att vi borde få va för oss själva och långt ifrån Sverige. Men vad stöter vi på? -Söl, could yu pleese take pictjöl? Jo 15 kinesiska utbytesstudenter som stolt sätter upp en vägskylt till Beijing precis som i Gävle…

Jag började idag diskutera fotboll med en medelklassens 60-årig afrikan som heter Kenneth, hans favoritlag Kamerun här i Afrika, Brasilien i världen och Arsenal inom klubbfotbollen. Som den naiva svensk jag är blev jag ganska förvånad att denna afrikanska gubbe hade full kolla på brittisk ligafotboll och drog igång det vanliga snacket: ”Arsenal spelar en mer rolig fotboll, visst Man U och Chelsea vinner matcher och har karaktäristiska spelare, men man måste göra det med underhållande spel”.

Jag får sedan höra varför Sydafrika inte lyckats internationellt och inte kommer göra det när de står som värdar för Fotbolls-VM nästa sommar, för Afrikanerna är det vinter, tro det eller ej finns en liten snörisk under VM i Sydafrika eftersom man följer FIFA:s standarder. Men det är inte vad som gör att det blir flopp värdlandet utan först och främst är det att de inte hunnit bygga upp ett tillräckligt starkt lag sedan den långa utestängningen från resten av världen under apartheid. Sedan spelar sydafrikanerna en alltför individuell fotboll, alla vill göra det på egen hand och visa upp sig för publiken och det kommer vi överens om att det är inget de når åttondel med.

/O

Möjligheterna till god (eller alls) internetuppkoppling är föga imponerande. Sitter i skrivandets stund på Afrikas största bibliotek lokaliserat på Universitet i Gaborone och kämpar med tålamodet inför en snorseg uppkoppling. Med tiden ska det anammas ett mer avspänt förhållningssätt inför "afrikan time".

Våran bovärd Mable har sitt kontor har på universitetområdet, hon är sjuksköterska, barnmorska samt besitter även någons lags chefstjänst på en vad vi menar vara motsvarigheten till en hälsocentral som återfinns inne på universitetsområdet. Nyligen blev vi introducerade för den stora skara kollegor Mabel arbetar med på "hälsocentralen" och vi båda fick förslaget eller kanske förfrågan om att faktskt gift bort sig här i Botswana. These swedish nuresstudents are singel... avslutar Mable presentationen av oss båda. Tåls att vidare fundera på då den enda manliga kollegans ålder inte riktigt möter mina krav. Hur som är Mabel en kvinna men mångårig yrkeserfarenhet samt ett stort personligt egagemnag på området för HIV/AIDS preventivt arbete. Det finns en stark "vi mot dom" tro bland kvinnorna här och för att ta sedan dit man kommer eller i alla fall till en börjar undvika att trampa folk på ömma tår "bondar" Emelie på ett flertal plan med kvinnorna här i Gaborone. Olof i sin roll som manlig sjuksköterska hamnar någonstans mittemellan.

Kvinnomisshandel och våltäkt upplevs vara vardag för många här och att en av Botswanas största organisationer heter WAR, women aginst rape talar om för oss attt detta är en kvinnlig kamp att föra till skillnad mot en samhällig kamp. Den samhälliga kampen här handlar om helt andra saker än att stärka kvinnans roll. Dock pratar Mable sig varm om hur WAR är en del av det preventiva arbetet som förs i kampen mot HIV/AIDS, men att få samhället att erkänna hur en stärkt kvinnoroll och en förändrad/förbättrad kvinnosyn på ngt sätt skulle bidra till att minskad spridning av HIV är lång i från etablerad hos befolkningen.

Häromdagen bjöd Mable in oss på klinken/hälsocentralen där hon jobbar. Behadlingsrum och sköljrum avlöste varandra och väggarna kläddes med affisher som alla ger oss en insyn i Botswanas flaskhals, problematiken med HIV/AIDS. En halvtaskig skrivbordlampa används vid gynekologiska undersökningar som genomförs på en brists utan höj och sänkbarfunktion och med svensk sjukvård som referensram står vi undrande inför hur en sådan undersköning genomförs med knappa förutsättningar. Men samtidigt menar vi att det är dags att inte låta våra ramar styra mötet med sjukvården här nere.

Vi funderar mycket över det vi möter och försöker väl adaptera oss till vår omgivning.

/E

Dumela

I fredags eftermiddag kom vi till flygplatsen i Botswana och välkomnades av vår Afrikamamma Marble. Efter 30 timmars resande och en svettig rundtur i Gaborone så kom vi till hennes vackra hus omgivet av mur, stängsel och den galna hunden Bull. Botswananerna verkar köra bil lite på chans och blir det trångt så tutar man lite extra bara, Mabel är mer lagd åt det försiktiga hållet vilket vi är tacksamma för. Bull är en ”street-dog” som omskolats till vakthund så vi har blivit ombedda att ha ögon i nacken, men idag matade vi den och då verkar Bull som för övrigt är en hona lite mer förstående mot de konstiga vita som just flyttat in. Marble har hundratals systrar, bröder och barn, när vi igår strosade runt på marknaden och skulle bli presenterade för en bekant så refererade Marble till oss som daughter and son. Det är lite ovant men väldigt välkommande, hur som helst igår fick vi möta en del av hennes familj med två alldeles underbara ungar som älskade att läsa en bok om Sverige tillsammans med Emelie. Pojken förklarade också för oss att om vi ville se lejon så skulle vi ta först leta reda på ett vapen, sedan gå nära järnvägen, sätta oss under en buske och sedan vänta. Vi får se om vi följer hans förslag eller om vi löser det på annat vis, men ”The big five” ska vi helt klart se. I morse klev vi upp halv 6 för att hinna före värmen upp på Botswana högsta topp som kallas the sleeping giant. Det tog ca 2 timmar att trötta ut två Botswanskor, ta sig till toppen, undvika babierna som slogs med en liten Jack Russel och ner igen till starten vid betonggruvan.

Nu är helgen snart slut och imorgon är det dags för att börja studien, hoppas vi hittar mer internet här till dess är våra mobilnummer här:

Emelie +26774087040

Olof      +26774087041

30 min för 30 rand motsvarar 30 min för 30 sek. Med trådlöst internet på flygplatsen i Johannesburg efter en lång men dräglig natt på planet känns världarna inte så värst långt i från varandra. Borstat lite tänder blaskat av sig lite sömn och försöker ta in Johannesbrugs flyplats mitt i rusningstrafik. Arficanstyle artcraft och runt om snurrar färger och människor. Och även om det känns som att jag sitter på en båt, att det gungar under fötterna på mig så njuter jag av att vara tillbaka. Syd Africa gör sig påminnt och jag ler av förväntan på det som komma skall.

Om fyra timmar lyfter ett propellerflygplan över till Gaborone med föga förväntan på trivsam resa. Med gott sällskap i både Olof och Lottie gör att tiden flyter smidigt och en del roande också. Långflyget underlättades med gott vitt för oss båda samt en wisky för Olof. Maten gick i och en flim plöjdes. Airbus är ett helt ok färdmedel så länge molngropar och fiskmåsar håller sig borta. Och kan man sedan snacka igenom sig start och landning menar jag att det ändå gått bra.

På återseende/ E

Och nu återstår en dag. Planet lyfter i morgon 16.50, landar i Gaborone 15.20 dagen efter. Så det betyder en resande fot under ett dryga dygn. Jag kan inte säga att jag ser vidare fram emot resan, men nattflyg är uppskattat. Packningen börjar lida mot sitt slut men framför mig ligger en lång inköpslista av saker jag missat. Såklart det ska vara så dagen innan. Dock ligger jag fortfarande till sängs med en huvudvärk som bäst förklaras med ett ord, spännbälte, skruvstäd eller annat ord för förklarar en åtdragning av skallen. Mår illa och försöker på stapplande ben göra mig ordning inför utgång på stan. Lockar föga.

Till er som jag inte kramat hej då vill jag säga att åtta veckor går snabbt, för er och för mig. Att jag kommer hem och att vi kan kramas då. Ta hand om er alla nu åker vi.

Att Olof nästa helg ska jaga lejon kan ju diskuteras. Men uppdaterar er självklart i hans jakt. Försäkringen vi tagit möjliggör för hemtransport även i en så kallad "body-bag", och med tanke på den stundande lejonjakten glädjs vi åt beslutet gällande en god försäkring.

Kramar i massor från oss båda. 

Nu återstår en vecka och en mindre "att-göra-lista" lämnar mig lättare än för ett par veckor sedan. Dock ligger jag sub-febril och funderar på om jag kan ta sista dukoralen ikväll. Undrar om mitt sub-febrila tillstånd verkligen helt är orsakat av virus eller om det föreligger viss resfeber. Jaja, hur som ordnar det sig.